jag skulle ju inte vara så himla privat här, men jag märker att det hjälper. jag kanske tar bort allt det här sen. så var ska jag börja? jag började må dåligt i höstas, fysiskt. och det slutade aldrig. jag hade blödningar i magen, lederna bråkade, jag fick epilepsianfall och så vidare und so weiter. han (han) mådde inte så bra heller, psykiskt. och jag ville såklart bara ta hand om honom och glömde liksom bort mig själv. och jag började också må dåligt, psykiskt. sen hände en massa annan skit (sjuk, sjuk, sjuk) (hela, hela tiden) och sen dog en av de finaste av de fina. och världen bara stannade. och jag lät inte mig själv sörja riktigt, det gick inte. jag var tvungen att ta hand om min bästa vän, och om honom (honom). begravningen kom och jag var så ledsen, men jag var liksom inte ledsen för min egen skull utan för de andras. de två viktigaste i mitt liv då. efter begravningen opererades jag och det blev mycket jobbigare än jag trodde. jag hade så ont och det hade inte gått så bra som jag ville och med alla de känslorna kom känslorna från resten av året också. jag ramlade bara djupare och djupare ner. jag försökte att inte visa något, för jag ville ju inte att han (han) skulle må ännu sämre än han redan gjorde, utan jag skulle ju reda mig själv. jag började kapsla in alla mina känslor och till slut var hela jag instängd i mitt huvud. bilder började helt utan varning dyka upp i huvudet, av allt hemskt som hänt. bilder av jakob, på sjukhuset. djupare och djupare. nu kändes det som att även om jag hade honom (honom) alldeles nära mig, även om han rörde vid mig så var jag helt ensam. och herregud vad jag försökte ta mig ur det. och vad jag försökte kommunicera vad jag kände. men det var så svårt. samtidigt skulle vi påbörja vårat liv tillsammans, flytta ihop. båda var livrädda. sen satt vi en dag och jag hade panik över att vi inte skulle träffas på en vecka och försökte att inte visa det och då gjorde han helt plötsligt slut. mitt i en mening. bara sådär. och allt blev svart.
dagen efter började jag med pillrena jag funderat på så länge, och de kommer inte lösa någonting, men kanske gör de att jag inte hamnar lika djupt i svackorna. och de här dagarna när jag bara legat och gråtit har jag i alla fall kommit fram till något väldigt viktigt. jag måste tänka på mig nu. jag tänker göra precis som jag vill. kanske har han (han) en plats i det, men kanske inte. dock förstår jag honom mer nu än för några dagar sen. mer nu än när vi var tillsammans. äntligen har vi kunnat prata på riktigt och jag kan se hur saker och ting blev som de blev. det är ju bara det här att det som hände hände, och det går inte att bara komma över. hur ska man kunna förlåta något sånt?
här är i alla fall åtgärdsplanen för mitt liv:
- jag ska bo i lund hemma hos tess och sussie, och kanske åka omkring lite, vara hemma en del.
- jag ska vara sjukskriven på halvtid och försöka att må bättre i kroppen. komma underfund med varför allt bara pajar hela tiden.
- resten av tiden ska jag ta igen det jag har missat i skolan.
- efter hösten har jag antagligen ett rum, tess gamla.
- jag ska vara nykterist, fortfarande faktiskt. glöm det där om att jag inte skulle vara det.
- jag ska gå på stickcaféet varje vecka.
- jag ska gå på malmöfestivalen för första gången.
- jag ska hänga på nationen.
- jag ska gå och prata med någon. helst en kurator, för heja socionomer.
- jag ska ju tyvärr inte ha några fiskar, men jag kommer ha en katt som hatar alla. han är lite min. slagathor (men han kallas för släggan.)
- jag vill att martin ska krypa. bara för att det känns bra. oavsett om jag vill ha honom så vill jag ju att han ska vilja ha mig. så himla moget dårå men lite självisk får man vara.
om någon har läst så här långt så kan jag meddela att jag har aldrig skrivit såhär mycket i bloggen. kanske tar jag bort det sen. eller så får det vara kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar