jag och mick jagger.

Jag och Mick Jagger har samma favoritband. Foo Fighters och Arcade Fire.


- Linn (cool)

3 maj.

3 maj gick Cimber Sterling Air i konkurs. Bolaget Martin skulle flyga med sista biten hem. Han hade ju kanske kunnat kolla upp så att flyget skulle gå ordentligt. Eller läst nyheterna. Men. Då hade det ju inte blivit en sån härlig överraskning när han kom till Prag. Jaja, han kommer hem hit ganska sent imorgon kväll och vad är 12 timmar hit och dit när vi väntat så länge. Ganska mycket. 12 timmar känns som ganska mycket just nu.

Men jag känner mig inte så neurotisk nu för att jag extrakollar en 5-20 gånger varje gång jag ska resa. Och Martin får ju äta knödl!


/Linn

näst sista natten.

Om ungefär en timme kommer Martin vakna till sin sista dag i Sydkorea. Och jag ska sova näst sista natten ensam här. Han landar sent imorgon kväll i Köpenhamn och ska sova hos sin bror och svägerska i Lund så han kommer inte hem förrän torsdag.

Jag försöker se positiva saker i att vara ensam nu bara för att inte bli tokig av längt. Ingen som snarkar, inga grejer på golvet, jag kan äta lite hur som helst (nachosen med dipp till middag idag). Fast vem försöker jag lura egentligen? Jag byter ju såklart allt det där mot att bli klappad på magen på morgonen och bli pussad på ryggen på kvällen.



De senaste månaderna har vi pratat väldigt mycket om mat. Först var det ju världens smaksensation att komma till Bangkok. Sen utbyta mathistorier när jag var själv i Thailand. Alla matkriser i Korea. Men allra mest vad vi skulle äta när vi kom hem. Vi har till och med gjort en lista. Martins högsta önskan, det han vill bli serverad när han kommer hem, är snittar. Och oj vad han ska få snittar.


- Linn

så det senaste dygnet dårå.

Det här senaste dygnet eller så får gärna bara raderas. Förutom de senaste timmarna.

Lola har varit krasslig i magen på senaste tide, för att hon hetsäter upp ungarnas mat. Pratade med veten igår och skulle in idag och få lite bättre foder som är snällare mot magen. Så igår kväll låg jag och Buster och myste i sängen när jag satte handen i en pöl med bajs. På täcket. Av med lakanet, täcket klarade sig, ut med Buster, kolla de andra ungarna. Alla är upptagna med att bajsa överallt i vardagsrummet. De som varit rumsrena i två veckor hann inte på lådan i tid. Vad sjutton liksom? Så jag fixade en karantän till köket där de kan bajsa hur mycket de vill utan att sabba nåt. Och jag får bara mer och mer ont i magen. Allt känns som mitt fel. Sen får Lola feber och blir riktigt hängig. Jaha, då har hon fått mjölkstockning eftersom hon inte vill dia ungarna ordentligt.

Så i tio(?) timmar satt jag på köksgolvet och klappade och gullade. Matade med vatten ur nappflaska till både små och stora katter. Lekte med de små som var helt vilda men ledsna så fort jag lämnade dem. Gosade med Lola som var jättemammig. Tog tempen på mycket ovilliga katter som nu har lämnat fina souvenirer över hela mina armar.

Och sen vände det. Lola piggnade till ordentligt och började dricka vatten själv. Ingen feber på nån. Ungarna verkade inte ha ont i magen längre. Min mage var dock fortfarande helt i kramp av rädsla. Såna små ska inte bli magsjuka.

Sen var det morgon och jag skulle till vårdcentralen. Efter det gick jag till veten där jag fick kanonhjälp med mat och tips. Katterna är helt tokiga i dietmaten vi fått. De har aldrig ätit så glatt. Har gett dem morotspuré också som ska hjälpa. Trodde aldrig de skulle äta frivilligt men oj så fort det gick ner.

Så från att gå i Borgholm och tänka att jo, det där testet hade nog rätt ändå, för nu är jag deprimerad. Och det är hela nio dagar tills Martin kommer hem. Och det är mitt fel att katterna är sjuka och jag är världens sämsta matte. Till att få sova ett par timmar, se hur pigga och glada katterna är. Tänka att det är ju faktiskt bara nio dagar tills Martin kommer hem. Och en ganska bra matte är jag nog ändå, för det tycker veterinären och Tess och Lotta. Så jag gjorde en liten dans och tog ett glas cola. Allt löser sig liksom.

Och när jag står och diskar och tre ungar klättrar uppför hela min kropp för att kunna sitta på mina axlar och titta på, ja då kan jag ha hur mycket rivmärken som helst.





- Linn

mitt fantastiska liv del 8381

Vad jag än gör blir jag sjukare just nu. Får ny medicin, blir sämre. Slutar med den, blir ännu sämre. I helgen blev jag ännu sämre igen och trodde jag kanske skulle behöva åka till akuten eller ringa en ambulans eller nåt. Men jag härdade ut och nu är jag väldigt skakis men lite bättre än när det var som värst. Så nu ska jag till läkaren igen på torsdag. Jag har testat alla mediciner som finns nu så jag vet inte riktigt vad de ska göra.

Och så tror jag att min tumme behöver opereras. Bara det som saknades liksom. Kommer säkert aldrig kunna spela piano eller handarbeta igen. Eller spela TV-spel. Jag känner mig som en häst med brutet ben.


- Linn

livet och allt det där.

Jag gjorde nåt konstigt psykologtest. Det visade att jag med 90% trolighet har depression. I beg to differ. Självklart är jag inte på topp med sjukskrivning och trasig hand och Martin borta. Men för första gången på tre år känns det som att jag är på väg någonstans. Har sökt en utbildning i höst som jag tycker verkar fantastisk, och som kommer leda till fantastiskt roliga jobb. Den är på tre år men jag räknar med att ta den på två och ett halvt.

Sen tänker jag slinga håret blondt också. Ja det var väl allt.




På väg på väg.

/Linn