Det här senaste dygnet eller så får gärna bara raderas. Förutom de senaste timmarna.
Lola har varit krasslig i magen på senaste tide, för att hon hetsäter upp ungarnas mat. Pratade med veten igår och skulle in idag och få lite bättre foder som är snällare mot magen. Så igår kväll låg jag och Buster och myste i sängen när jag satte handen i en pöl med bajs. På täcket. Av med lakanet, täcket klarade sig, ut med Buster, kolla de andra ungarna. Alla är upptagna med att bajsa överallt i vardagsrummet. De som varit rumsrena i två veckor hann inte på lådan i tid. Vad sjutton liksom? Så jag fixade en karantän till köket där de kan bajsa hur mycket de vill utan att sabba nåt. Och jag får bara mer och mer ont i magen. Allt känns som mitt fel. Sen får Lola feber och blir riktigt hängig. Jaha, då har hon fått mjölkstockning eftersom hon inte vill dia ungarna ordentligt.
Så i tio(?) timmar satt jag på köksgolvet och klappade och gullade. Matade med vatten ur nappflaska till både små och stora katter. Lekte med de små som var helt vilda men ledsna så fort jag lämnade dem. Gosade med Lola som var jättemammig. Tog tempen på mycket ovilliga katter som nu har lämnat fina souvenirer över hela mina armar.
Och sen vände det. Lola piggnade till ordentligt och började dricka vatten själv. Ingen feber på nån. Ungarna verkade inte ha ont i magen längre. Min mage var dock fortfarande helt i kramp av rädsla. Såna små ska inte bli magsjuka.
Sen var det morgon och jag skulle till vårdcentralen. Efter det gick jag till veten där jag fick kanonhjälp med mat och tips. Katterna är helt tokiga i dietmaten vi fått. De har aldrig ätit så glatt. Har gett dem morotspuré också som ska hjälpa. Trodde aldrig de skulle äta frivilligt men oj så fort det gick ner.
Så från att gå i Borgholm och tänka att jo, det där testet hade nog rätt ändå, för nu är jag deprimerad. Och det är hela nio dagar tills Martin kommer hem. Och det är mitt fel att katterna är sjuka och jag är världens sämsta matte. Till att få sova ett par timmar, se hur pigga och glada katterna är. Tänka att det är ju faktiskt bara nio dagar tills Martin kommer hem. Och en ganska bra matte är jag nog ändå, för det tycker veterinären och Tess och Lotta. Så jag gjorde en liten dans och tog ett glas cola. Allt löser sig liksom.
Och när jag står och diskar och tre ungar klättrar uppför hela min kropp för att kunna sitta på mina axlar och titta på, ja då kan jag ha hur mycket rivmärken som helst.
- Linn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar