fredag 23 juli 2010

äta och sova är ändå överskattat.

det känns som att jag aldrig kommer kunna sova eller äta igen. jag är hungrig och trött, men tanken på mat gör mig illamående, och när jag lägger mig vrider jag mig bara. jag har drivits över kanten och nu hittar jag inte tillbaka. den jag var tyckte inte han om och jag ändrade på mig. varför gjorde jag det? hela jag är borta och nu måste jag bygga upp ett nytt jag och jag har glömt hur man gör.

tack för alla fina ord.

1 kommentar:

  1. du kommer alltid vara underbara fantastiska du. Det kan ingen kille rubba på och det har han inte heller gjort även om det känns så just nu. Och att hitta tillbaka till vad du vill och drömmer om är en otroligt befriande och härlig känsla. Jag älskar dig, tänker på dig och önskar att jag kunnat vara där för att krama om dig.

    SvaraRadera