ibland är man bissy.

igår var en tuff dag, fylld av besvikelse. lika bra att inte skriva något här då. jag hoppas att idag blir bättre.

men jag kan bli så besviken på människor som inte fattar. inte fattar att det de gör påverkar andra människor, eller skiter i det. jag är besviken på familjer som helt plötsligt inte är det längre, och att se andra familjers upplösning får mig bara att tänka på min egen. och vänner ska väl också vara lite som en familj, men när inte ens de är där då blir det rätt ensamt. och här sitter jag och undrar vad jag har gjort. det enda som hjälper då är att tänka fina tankar. till exempel att när människor som är frånvarande kommer ihåg mig igen så kommer jag stå här med de öppnaste armarna this side of texas. jag tror inte på att vara sur och ogin och dessutom preachar mina tepåsar att man aldrig vinner på negativa känslor. och är det nåt jag tror på så är det te.

och min älskade, älskade martin blir lite trött på mitt hippiesnack. men samtidigt säger han att jag inte får sluta för då skulle inte jag vara jag. det är en liten, liten del av varför jag planerar att spendera resten av mitt liv med den mannen.