kom på en grej i bilen hem.

att genom alla år har jag nog aldrig varit riktigt såhär handikappad. ibland kommer de sorgliga tankarna. men, som martin sa, det blir ju bättre för varje dag! och så finns det gulliga gubbar som kommer fram och hjälper mig när jag blivit för stel för att ta mig upp ur rullstolen. han sa att han var van för att hans mamma sitter i rullstol. and here we go with the sad thoughts again...