jag visar inte känslor särskilt mycket. jag är alltid glad (mot andra) och om jag någon gång gråter inför någon annan så är det över nån film eller så. men det händer inte heller särskilt ofta. jag stressar nästan aldrig upp mig, jag blir nästan aldrig irriterad och jag är sällan sur. och jag lider inte av pms.
men allt det här måste ju komma ut någon gång och idag är en sån gång. jag är på ett sånt humör att det inte är sant. när allt det här väl kommer ut så börjar det med att jag blir tjurig över nån skitgrej och sen bara eskalerar det helt ur proportion. jag har kastat mobiler och kuddar, arggråtit, skickat sjukt elaka sms och bara varit allmänt bitchig i mitt huvud. för jag är själv på mitt rum (bäst så).
det knäppa är att oftast när ett sånt här humör kommer så vet jag det. jag kan vara helt normal och bara berätta för den jag är med (oftast martin) att jag är arg och sur över ingen anledning alls och nog behöver vara ifred en stund. ibland vaknar jag på det här humöret liksom.
och så kan det vara nån slags varning från min kropp att något är på gång. förra gången var i november, då bröt svininfluensan ut direkt efter.
nej, nu ska jag gå och slå något och sen ska jag promenera av det här (typ det enda som hjälper) med min kompis johan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar