medicinerna jag tar ska göra sjukdomen bättre. men på samma gång gör de mig sämre genom att smocka till immunförsvaret och ge mig blåmärken och totalt knocka mig. inte helt och inte alltid, men ibland. idag är en sån dag, och för att göra saker och ting ännu bättre är sjukdomen i full force. det är lite då jag vill sluta på det här jobbet som är att vara jag, som jag aldrig bad om. när jag blir andfådd av att ta mig upp ur sängen, av att andas. när det känns som att jag stoppar i mig gift som ändå inte hjälper. när jag hör om människor i min situation som inte finns längre. då vill jag sluta.
men så tänker jag på framtiden som inte finns än, och som jag är rätt nyfiken på. och även om jag säkert kommer må askasst där med och säkert ännu sämre vill jag ju ändå hänga där. så det är väl så jag får se det, att varje tablett, varje spruta, varje förkylning, varje sjukhusbesök - är en investering för framtiden.
det andra får jag väl bara ta. och ligga här i sängen med mitt colaglas och vara tjurig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar